I hajars djupa vatten. Texter 1964-2004.

Mats G Bengtsson (1944 – 2005) är något av en dold gestalt i den svenska avantgardismens historia. Författare till tre konkretistiska böcker med bilddikter, varav två tecknade. Skapare av happenings på Moderna Museet. Medlem i gruppen svisch. Redaktör för kalendern Gorilla. Alltsammans hände under ett tiotal år, från mitten av 60 talet och in i nästa decennium. I Gorilla introducerade han Marshall McLuhan och William Burroughs. Det ledde honom in i cybernetiken, informationsteorin och spelteorin. Därefter psykoanalysen och sedan marxismen. Lägg till Öyvind Fahlström och Åke Hodell. Detta och annat blandades och gavs i långa, djärvt slingrande, språkligt infallsrika essäer – publicerade i BLM och Paletten, senare i DN. Lägg också till Ian Fleming och Walt Disney: Mats G Bengtsson gestaltade gärna sina komplexa idéer i seriestil eller som thrillermotiv.

När det ur Gorillakretsen utvecklades en orkester, snart känd som Gunder Hägg, till sist som Blå Tåget, tog Mats G Bengtsson hand om pianot. Han skrev också flera av Blå Tågets vassaste låtar. Hans ”I Guds frånvaro” har blivit en av musikrörelsens klassiker.

Av alla sällsamma figurer som 60-talets svenska konst- och kulturdebatt skulle frambringa hör Mats G Bengtsson till de mer fascinerande och bortglömda. Flest igenkänningssignaler framkallas antagligen om man omtalar hans rollfigur Hilding i det burleska och infallsrika barnprogrammet ”Tårtan”.

Men vid den tidpunkten, 1972, hade den då 28-årige Bengtsson redan hunnit publicera tre böcker med visuell poesi och tecknade serier, han hade varit redaktör för den innovativa och utskällda ”litterära kalendern” Gorilla, han var medlem i Blå Tåget (före detta Gunder Hägg, Sound of Music, Gorillaorkestern) och hade skrivit en handfull brådmogna och bitvis briljanta essäer.

Att Bengtsson redan vid denna tid armerade sin reflektion kring litteratur och konst med en analys av de nya medierna och Jacques Lacans psykoanalys var något som sällan uppmärksammades när dessa saker på nytt hamnade på den intellektuella dagordningen 20, 30 år senare. Framsynt kan man således, från en viss horisont, kalla honom.

För några år sedan gick Bengtsson bort, och nu har hans vänner och kollegor Leif Nylén och Torkel Rasmusson sammanställt en volym med ett urval av hans texter: ”I hajars djupa vatten”. Det är ofta rolig och utmanande läsning, samtidigt som vissa av de verk man får en glimt av, på gott och ont, är märkta av sin tid och tidigare kontext.

Detta gäller inte minst Bengtssons bidrag till poporkestern med de olika namnen. Även om låttexterna ofta är fyndiga och finurliga i egen rätt, saknas förstås den naivistiska och lätt skruvade musikaliska omgivningen till stycken som ”Teddy bear baby” och ”I Guds frånvaro”. Till viss del reagerar jag på samma sätt när jag bläddrar igenom utdragen ur Bengtssons 60-talsböcker – särskilt som deras visuella poesi gärna bygger på repetitioner och diskreta variationer.

Mest spännande är nog att läsa essäerna från 60-talets sista år. Att Bengtsson ligger bakom en av de mer uppslagsrika analyserna av vännen och konkretistkollegan Åke Hodells arbeten blir man här påmind om. Och vissa av de reflektioner som erbjuds kring konst och litteratur ger löften om ett annat decennium än det som (åtminstone i min föreställningsvärld) skulle ta vid efter 60-talet.

Så, ”I hajars djupa vatten” är en bok värd att söka upp. Mats G Bengtssons i god mening ”mindre litteratur” öppnar en bakdörr till en av de mest vitala perioderna i svensk litteratur- och konsthistoria.

Jesper Olsson (SvD)