Release av Romain Gary (Émile Ajar) STORKRAM

Översättaren Roger Fjellström berättar om Gary/Ajar och läser ur STORKRAM. Öppet hus kl. 17-19.

STORKRAM (Gros-Câlin) var 1974 års sensationella debut för en ny ung författare som i ett slag vitaliserade den litterära kulturen i Frankrike: Émile Ajar. Mottagandet av kritik och publik var exceptionellt, boken sålde bra och ingick genast i spekulationerna om de stora priserna. Men den nye författaren höll sig undan, vägrade intervjuer. Inte att undra på, han fanns inte. ”Émile Ajar” var pseudonym för den äldre, väletablerade och enligt flera kritiker inte längre spännande författaren Romain Gary. Denne, mycket nervös för sitt tilltag, kämpade för att hålla det hemligt. Inte förrän sex år och tre Ajarverk senare fick världen veta sanningen, efter Garys självvalda död för en kula den 2 december 1980.
Av oklar anledning gavs aldrig Storkram ut i Sverige, inte ens efter att den andra Ajar-boken, Med livet framför sig (La vie devant soi), hade blivit en stor framgång såväl i Sverige som Frankrike och belönats med det prestigefyllda Goncourtpriset. Ändå är och förblir den ”det enda originella Ajarverket”, som Paul Pavlowitch – mannen som kom att spela Émile Ajar – har betecknat den därför att den rymmer alla teman som utvecklas i de följande böckerna.
Boken framställs som de samlade anteckningarna av en viss herr Cousin, Pierre eller kanske Michel, obetydlig tjänsteman på något som tycks motsvara vår Statistiska centralbyrån. Cousin lever ensam med sitt husdjur Storkram, den pytonorm som han fann och tjusades av under en gruppresa i Afrika. Med sina anteckningar säger sig Cousin vilja dokumentera ensamheten för pyton i en storstad som Paris. I texten befinns människa och orm långsamt glida ihop och mannens sköra förnuft tycks gå isär.
Ska kärleken rädda eller krossa honom?
Ska kokt och stekt kultur vinna över rå natur?
Berättelsen har Le Mondes kritiker betecknat som ”en surrealistisk satir över 1900-talsmänniskan”. Dess stil har en annan kritiker beskrivit som ”en blandning av tjeckisk humor och rysk ångest”. Gary skulle nog föredragit att tala om den judiska humor som i fjärde Ajarboken, Kung Salomos ångest (L’Angoisse du roi Salomon), karaktäriseras som det vapen mot ångest som ”till och med gör att tänder kan dras ut smärtfritt”.
Bokens språk bubblar av oförfärade konstigheter, tvetydiga felskrivningar (freudianska och andra), vinglig logik och ellipser. Att rakt av översätta detta är omöjligt. För att den svenska gestaltningen ska göra verket någorlunda rättvisa har översättaren varit tvungen att ta sig smärre friheter, varför utgivaren föredrar att kalla texten en tolkning.
Inför den första utgivningen av boken begärde förlaget att debutanten skulle gå med på ändringar och strykningar. Framför allt drabbade det ett långt och märkligt kulminerande slutkapitel. Vid tillfället ifråga uttryckte Gary för Paul Pavlowitch sitt missnöje med detta men han vågade inte annat än efterkomma förlagets begäran.
I den postumt utgivna Émile Ajars liv och död (Vie et mort d’Émile Ajar) förklarade sig Gary vara tillfreds med det korta slutkapitel som blev. Det ursprungliga slutet tänkte han vid intresse skulle kunna ges ut separat. Sedermera återskapades det av Alexandre Diego Gary utifrån författarens original. I 2007 års franska utgåva, med pocketversion 2012, kommer det direkt efter det korta slutkapitlet.
På det franska förlagets begäran följer den svenska utgåvan senaste franska. För en helgjuten läsupplevelse rekommenderar undertecknad läsaren att gå till det ursprungliga slutet.
Texten är försedd med noter och referenser placerade i slutet av boken.

/Roger Fjellström

I samarbete med Ordström förlag, Rönnells Vänner, Studiefrämjandet, Kulturrådet, Stockholms stad och Humlegården Fastigheter.