Vernissage för utställning med graffitikonstnären Shora Dehnavi.

Målningar på duk och papper samt utsidan av glaset på Rönnells skyltfönster. Utställningen pågår till och med 7 januari.

Shora Dehnavi: Allt kött är hö

Ärret på min hand får mig att minnas, när jag var tolv år och besökte min far och hans fru på semestern, råkade jag skära mig på handen när jag klättrade på en massa järnskrot. Det var kväll och jag satte på ett plåster, när jag vaknade morgonen efter och tog bort plåstret för att se om såret var läkt, greps jag av total panik när jag såg att det fanns små vita larver i och runt såret. Jag sprang ut i köket och sprayade rengöringsmedel på larverna och borstade bort dem med någon borste tills såret åter började blöda.

Drygt tio år senare träffade jag Shora på en folkhögskoleutbildning i grafisk formgivning. Jag minns att hon gjorde en rätt stor målning på en gammal tapet; utdragna rektangulära formationer som låg huller om buller i färgerna blått, vitt och svart. Jag fick vid ett tillfälle målningen, som tyvärr försvann vid ett inbrott ett par år senare. Nu har det gått ytterligare lite drygt tio år, under dessa år har Shoras formspråk nyanserats. De tidigare geometriska formerna har förändrats till något annat, mer organiskt, någon kallade det maskar, jag skulle nog vilja kalla det fluglarver eller maggots.

Fluglarverna är i sin naturliga färg gräddvita och används ofta som bete vid tävlingsmete. Larverna kan även färgas blåa, röda, rosa, gula, eller gröna, anledningen till detta är lite oklar men det görs nog troligen främst för att få fiskaren själv att fastna för betet. Den starka färgen sänder betraktaren en signal som gör hen uppmärksam, och lägger grunden till att fatta ett nytt beslut, skall jag välja de gräddvita betet eller det färggranna, beslutet blir troligen det senare då det skapar flera förhoppningar om bättre fiskelycka, om inte fisken nappar på den gula så kanske den röda.

En synonym till maggot eller fluglarv är likmask, vilket är missvisande då det är en insekt i ett utvecklingsstadium i vilken masken aldrig befinner sig, masken föds som mask och dör som mask. Fluglarven förpuppas, blir till en fluga som kan lägga nya ägg som blir nya larver. Dessa fluglarver är en viktig del av kretsloppet då dem står för en stor del av omhändertagandet av dött kött. Sam Taylor-Johnson gestaltade processen på ett ytterst sublimt sätt i filmen A little death som visades på Kulturhuset/Stadsteatern för ett par år sedan, där en hare äts upp av larver i ultrarapid. När jag såg filmen för första gången fick jag nästan en känsla av att haren hade skapat och födde en helt ny värld där generation efter generation flugor men även andra asätande insekter hade sitt egna ABC-samhälle.

Någon gång per år så dyker det upp rubriker i någon tidning eller nyhetsreportage på teve om missförhållanden inom äldrevården. Dessa kan te sig på flera olika sätt, men alltid handlar det om att människan i fråga på ett eller annat sätt förpassats till ensamhet och blivit bortglömd. Detta kan i sin tur leda till att individen får liggsår som snabbt blir infekterade. Detta avger dofter som attraherar flugor till att det är en bra plats att lägga sina ägg på, då det finns en fodervärd, en fodervärd som dessutom inte redan är död, utan bara nästan. Så perfekt för att försörja flugans nästa generation med mat, men så passiviserad att den inte kan skydda sig utan går att mjölkas under en lång tid och kanske rent utav räcker till flera generationer flugfamiljer.

Det är inte alls lika äckligt att se gamar eller flugor kalasa på ett dött kadaver som att se larver göra det. Jag tror att detta delvis beror på att larven just är larv. Vi vet att det är en larv, men inte vad som är dess egentliga skepnad. Ovissheten om vad det är gör oss påminda om det oförklarliga, något som vi i fått lära oss att arbete bortifrån. Det ångestfyllda med pensionären som har blivit bortglömd och sakta äts upp i sin säng handlar kanske om att personen i fråga har förlorat alla sina rättigheter som människa och nu befinner sig i ett limbo mellan död och levande. Från att vara den som åt till att själv ätas, kanske delvis medveten om vad som sker under denna långsamma tortyr.

Larven blir på så sätt en metafor för förändring och gränslandet mellan det levande och döda, det nya och det gamla. Larven provocerar fram äckel, men kan även vara ett tecken för förändring. Om vi inte snart byter ut vår livsstil så kommer vi att sakta gå under, vi får inte genom vårt välmående glömma bort vad som faktiskt gör att vi kan leva som vi gör. Och gör vi det inte så kanske vi alla drabbas av ett enormt stort liggsår och själva äts upp.

Text: Valdemar Gerdin (Det Nya Museet)

Jag upplever mitt skapande som en upprepande process. Det är som att jag, när det redan är försent, finner mig i en upprepande rörelse. Mönster, rörelser och figurer som går igen. Jag söker mig ofta till monotona rörelser i skapandet. Från att dra streck i timmar till att lägga 15 000 pärlor. I upprepningen funderar jag över upprepningen. Det finns något tryggt och harmoniskt i att göra samma sak men också något äckligt. Som i naturen och i samhället, stora rörelser med små skiftningar, där den eller det som skiljer sig blir den medräknade avvikelsen, undantaget som bekräftar klyschan.

Jag vill försöka uttrycka dessa känslor i mitt skapande. Vill välja vanliga, vardagliga uttryck och former för att skapa en känsla som tangerar trygghet och äckel. När ett vanligt och glädjebetingat uttryck som ”Haha” upprepas tusen gånger kan jag inte hjälpa att tänka ett det känns maniskt och kanske obehagligt. En symbios på hundra kroppar som alla hjälper och blir hjälpta, utnyttjar och blir utnyttjade. Men det finns en trygghet i att veta att det är “ok” så länge alla har det likadant. - Jag finner detta stabilt, skönt och djupt obehagligt.

Jag är 31 år. Född i Sverige året efter mina föräldrars långa flykt efter revolutionen i Iran. Jag funderar ofta över människor, och för den delen andra djurs förmåga till anpassning. Min mammas historier om ett ordnat och anständigt familjeliv i Teheran till lerstugor och smutsigt vatten i Pakistan, till miljonprojekt i Sverige och kontorsjobb 8-17. Och känslan av att alla alternativ är ok men också fel. Att drömmen bara är fullkomlig i sin obestämda form, alltså innan den infogas i den stora repetitionen.

/Shora Dehnavi

Varmt välkomna!

I samarbete med Det Nya Museet, Rönnells Vänner, Studiefrämjandet, Stockholms Stad, Kulturrådet och Humlegården fastigheter.