Back to All Events

Om Lucia Berlins novellsamling ”Handbok för städerskor” med Klas Östergren och Malin Ullgren, med läsning av Lena Endre

Lucia Berlin är en i vågen 60-och 70-talsförfattare som återupptäckts de senaste åren. Andra är John Williams (”Stoner”) och Richard Yates. Under sin livstid hade Lucia Berlin få men hängivna läsare. Först när den stora urvalsvolymen ”A manual for cleaning women” kom ut i USA förra året fick hon en stor publik. Nu kommer samlingen på svenska med titeln ”Handbok för städerskor”, i översättning av Niclas Hval och med förord av Klas Östergren.

Klas Östergren möter Malin Ullgren (Dagens Nyheter) i ett samtal om Lucia Berlins novellkonst, under ledning av Stephen Farran-Lee (Natur & Kultur). Lena Endre läser en novell ur samlingen ”Handbok för städerskor”.

Samtalet startar 18.30 och pågår en timme.

Fri entré och ingen föranmälan krävs.

Mer om Lucia Berlin:

Lucia Berlin föddes i Juneau, Alaska, 1936. Hennes far var gruvingenjör och familjen flyttade runt i USA samt Latinamerika. Modern var gravt alkoholiserad. Lucia Berlin fick fyra barn och försörjde sin familj genom att ta de mest skilda arbeten: sjuksköterska, städerska, läkarassistent, lärare. Hon kämpade själv med alkoholism. På 60-talet började hon publicera noveller i magasin, som samlades i bokform först 1981. Totalt skrev hon 76 noveller under ett fyrtiotal år, och drygt hälften av hennes produktion finns med i urvalssamlingen ”Handbok för städerskor”. Lucia Berlin avled 2004.

Lucia Berlin skrev ur, men inte nödvändigtvis om, sitt liv. Ingen som läser dessa noveller kan låta bli att dras in i hennes exakta, lakoniska, inte sällan komiska skrivsätt. Hon flyger på låg höjd över städer och sinnen, som en recensent uttryckte det. Så här läser Klas Östergren en av Lucia Berlins märkligare noveller, som är både en essäistisk iakttagelse och en koncentrerad historia om längtan och ensamhet:

”Hon vet i vilken tradition hon skriver. Novellen ”Perspektiv” öppnar med ett resonemang om Tjechov. Hon talar om hans novell ”Sorg”, en hjärtknipande historia om en slädkusk som just förlorat sin son och som sitter en smällkall vinterkväll på sin kuskbock och vill prata med någon om denna sorg. En alldeles mänsklig önskan. Fast ingen vill lyssna. Han väcker ingen medkänsla, bara förakt. Hos alla utom läsaren.
Tjechovs objektiva ambitioner tilltalar uppenbarligen Lucia Berlin. Hon konstaterar att det vore vanskligt att lägga orden i munnen på kusken, att berätta i första person. Risken finns att läsaren kunde tröttna och tappa intresset. För att vi alla är osäkra, menar hon. En gestaltning i tredje person innebär att det finns en författare som kan garantera att historian är viktig och som kommer att få oss att förstå det också. En subtil men kanske väsentlig skillnad. Eller?
Berlin lämnar denna iakttagelse hängande, som en inte helt bestyrkt hypotes, för att försiktigt låta berättelsen glida över i något annat, till en annan kontinent, en historia om en sköterska i Amerika som är kär i läkaren där hon tjänstgör. Läkaren är oförskämd och likgiltig. Kvinnan förlorad i ensamhetens limbo. Berättat i tredje person – ända till slutet, då författaren liksom inte förmår att hålla distansen längre och övergår i första person. En akt som är mer än bara en fråga om ändrat perspektiv och ordval, det är en akt av medmänsklighet och magi på samma gång, ett överskridande som författaren en gång begått och som läsaren nu får chansen att följa. Som skolexempel rätt komplicerat. Men mycket vackert. Människor får gå omvägar för att hitta varandra.”
(ur förordet)

Boken på förlagets hemsida:
http://www.nok.se/Allmanlitteratur/Bocker/Skonlitteratur/Utlandska-berattare/Handbok-for-staderskor/

 

I samarbete med Rönnells Vänner, Studiefrämjandet, Stockholms stad, Kulturrådet och Humlegården Fastigheter.