Björner Torsson

Allting har ett öga

- Anteckningar med anledning av Anita Gordh

I denna personliga och kunskapsrika essä söker författaren ringa in vad som är drivkraften bakom Anita Gordhs arbete med ljus. Det svar han presenterar blir samtidigt ett inlägg i en filosofisk debatt som pågått sedan Platon. Det handlar om avståndet mellan abstraktion och materia, mellan renhet och kaos. Hur uppnå en balans mellan dessa poler?

Texten tar med läsaren på en fascinerande vandring genom alkemins och mystikens landskap. Slutrepliken fälls av ängeln Damiel i Wim Wenders film "Himmel över Berlin":

"Jag har lämnat det idealas sfär och de renaste abstraktionernas rymd, vikt ihop mina vingar och skaffat mig jordisk erfarenhet. Jag kan känna åtrå, nyfikenhet och förvåning. Jag ser materiens färger."

Boken är formgiven av Patrik Leo och rikt illustrerad. Anita Gordhs nya verk har fotograferats av Mathias Johansson. Förord av Elis Eriksson.

Formgivning: Patrik Leo
ISBN: 91-974645-0-3
Inbunden, 112 sidor. Illustrerad
Pris: 250 kr

Beställ här

Besök Anita Gordhs hemsida här

Anita Gordh är konstnären som söker sig in i det flouricerande ljuset. Björner Torsson är den tänkande författaren som inte ger sig innan han får svar på frågan: Vad är drivkraften i bilderna, vad söker de? I bild och text (som lite anspråkslöst kallas anteckningar) ger boken "Allting har ett öga" en poetisk rundvandring i konstfilosofiens centrala frågor, till exempel om avståndet mellan abstraktion och materia, vad är riktigt och vad är sken? Frågorna har stötts och blötts i flera tusen år och antagligen är det Platons mimesis vi försöker förstå. De två världarna. Ide´världen: Evig, oföränderlig, sann, fullkomlig, översinnlig. I motsats till tingens värld där vi själva befinner oss: Förgänglig, ofullkomlig, en blek skugga av den andliga. Boken har försetts med ett kärnfriskt förord av 97-åringen Elis Ernst Eriksson som ger en mjuk knuff in i Torssons associationsbanor och formuleringar i alkemins och metafysikens begreppsvärldar. Sålunda skriver Eriksson: " Hon har tagit på sig den uppgiften att formulera lokaler som omsluter det inte explicit kan beskrivas men förnimmas som ett undflyende väsen dolt av ljus." Förnimma. Dolt av ljus. Det är fint. Det är uppebart när man ser Gordhs plexiglasmålningar "Hierarki", "Stjärnan", "Den stora planen" och "Blue voice" och de österländskt reflekterande målningarna i polariserat ljus. "Det finns en brunn i dessa bilder" skriver Torsson."Allting har ett öga. Det är världen som ser tillbaka på sin betraktare." Man tittar, blickar, ser , stirrar, glor, hypnotiserar... för att få ett svar, en blick tillbaka. Åtminstone någonting som upphäver konstens degradering till stumhet och utsmyckning. "Det finns en kosmisk puls i allt". (Torsson) Så hur kan man se materiens färger? Torsson ger många fantastiska förslag. Ett är att göra som ängeln Damiel i Wim Wenders film "Himmel över Berlin". "Jag har lämnat det idealas sfär och de rena abstraktionernas rymd, vikt ihop mina vingar och skaffat mig en jordisk erfarenhet. Jag kan känna åtrå, nyfikenhet och förvåning".

Mikael Strömberg (Aftonbladet)


Texten handlar inte om konsten utan har tillkommit med anledning av den. Grunden tycks vara ett par reflektioner som Björner Torsson har gjort inför några av Gordhs verk.Sedan har de utvidgats och utvecklats. Men även om texten utgår från konsten, så står de två på jämbördig fot. När bygget fungerar som bäst speglar också texten och konsten varandra. Det är ett sympatiskt sätt att närma sig bildkonst på, allra helst när det rör sig om en så pass abstrakt bildvärld som Gordhs. Björner Torsson arbetar huvudsakligen med poetiska metaforer och reflekterande jämförelser. Att använda metaforer för att beskriva konstverk har en lång historia. Kritiker och historiker försöker gärna förklara bilden med ord genom att göra
språket till bild. Björner Torsson vill göra något annat. Hans metaforer fungerar inte bara beskrivande, ofta gör de tillägg till den värld där Gordh formulerar sig. Här möter man vackra poetiska bilder vid sidan av vackra verk.

Håkan Nilsson (Dagens Nyheter)

Poeten Björner Torsson vet att när det gäller Anita Gordhs bilder handlar det just om att kretsa, inte att med några rigida analysmedtoder fastställa, låsa in, utan öppna mot en avgrund som ena stunden manifesteras i cellen som klyver sig och nästa i den svarta brunnen i den älskades öga. För detta krävs öppna sinnen, och det har Torsson, som förfinat en metod som gör det möjligt att med halsbrytande hastighet röra sig mellan det sofistikerade sakrala och det jordiskt låga."Styx gömmer sig i byxfickan". Ur bildernas symmetriska undersökningar skönjer han den yttersta överensstämmelsen, den som bor i blomman med dess öppning uppåt mot ljus och himlavalv och neråt i den mörka myllan. Han ser alltså hellre den mindre majestätiska, mer förgängliga blomman framför trädet när han urskiljer mittaxeln i Gordhs bilder. Jag kommer att tänka på Hilma af Klints hypnotiska verk. Beröringpunkterna är uppenbara: de geometriska formerna som inte frusit fast utan försatts i ett lekande, dansande tillstånd av djupaste allvar. Och så de svindlande vackra färgerna, nattfärgerna. Vad jag vet tar dock inte Anita Gordh emot några instruktioner från högre väsen. Torsson jämställer hennes arbetsprocess med den naturvetenskapliga. Hon " letar i himlen, på marken efter ordning, bland snår.(...) Att fånga världen i dess oerhörda mångfald... att i nyfikenhet skapa kastnät för detta.

Cecilia Nelson (GöteborgsPosten)

torsson_gordh.jpg